Några slutgiltiga ord om mitt projekt 366 bilder, år 2012

Har precis förberett min bild nr. 366, som blir den sista i detta projekt. Känns både  tomt och skönt på samma gång. Kommer säkerligen bli en angenämare smak av frihet om några dagar eller några veckor, då det verkligen går upp för mig att jag faktiskt kan tillåta mig att bara ”ta bilder” med ögonen, istället för med kameran…

Det hela började för nästan precis ett år sedan, nyårsafton 2011. Då jag tog beslutet att sätta igång.

En bidragande orsak var att jag bildmässigt ville koncentrera mig på något mer specifikt än att bara fortsätta fotografera mer eller mindre planlöst.Vet ju att det finns många före mig som redan gjort detta och egentligen skulle jag kunna välja vilket år som helst. Men jag var mammaledig och tyckte 366 dagar lät bättre än 365, så det blev som så många andra projekt i mitt liv, en spontan handling, där jag inte hade en aning om hur det skulle bli och hur allt skulle forma sig och om jag överhuvudtaget skulle nå målet. Tänkte lite naivt först, hur svårt kan det vara egentligen? Ta en bild om dagen under ett år, kan väl vem som helst med en kamera. Hade ärligt talat inte någon förutbestämd plan eller mall vilka slags bilder det skulle vara, men förstod redan de första dagarna att det viktigaste var att det blev mina bilder, hur än spretiga och olika varann de må vara.

Några av de viktigaste sakerna jag lärt mig eller börjat komma till insikt om i mitt bildskapande genom detta projekt är:

– att jag har ett starkt frihetsbehov att inte stoppas in i något fack fotografiskt sett , att kunna göra vilka bilder jag vill.

– att det är bilden i sig som är det viktiga och vad den säger till mig, inte motivet.

– att kunna välja ut en bild av hundra.

– att alltid gå på känslan i bilden, känslan vinner alltid över tekniken.

– att lita på sig själv.

Sen har jag upptäckt en massa andra saker som t.ex. vad praktiskt det är med en bra mobilkamera och att det oftast inte blir några bra bilder när man är stressad…..förutom ibland om man har tur.

Tiden till fotograferandet blev sällan så frikostig som jag hade önskat. Mammledig…ja mammaLEDIG är ett rätt missvisande ord. Jag lurade mig själv förra gången jag var det och trodde att då har man minsann tid till massa roliga projekt…och blev snart varse att så inte var fallet den här gången heller. Ledig från jobbet, ja, men det finns ju en hel del att göra i en miljö där kameror rätt lätt mest bara är i vägen. Det blir liksom aldrig riktigt som man har tänkt sig. Mina planer att ta med barnen på utflykter hit och dit för att kunna fotografera på lite nya spännande ställen, blev väldigt sällan av och det slutade oftast att jag fick fånga barnen inomhus eller att jag begav mig ut på tomten eller till den närmaste skogen för att söka efter bilder.

I och för sig sägs det att det är i närområdet som många fotografer hittar sina bästa bilder. Jag kan verkligen skriva under på att jag utforskat och sökt kanske inte varenda men många vrår och skrymslen i mitt närområde under  detta år. Sen har som sagt inte tiden funnits för att skapa mina ”bästa bilder”. För de krävs nog lite mer tid och lugn och ro, även om jag kan känna mig riktigt nöjd med vissa.

Att fotografera varje dag och låta en bild representera just den dagen har för mig belyst betydelsen av de små sakerna i livet.

Jag ser mitt projekt som en hyllning till det ”vanliga” livet.

Det är tråkiga, spännande, sorgsna, roliga, vackra, frustrerande, smärtfulla, stressiga, rogivande, fula,kärleksfulla och alldagliga stunder/upplevelser som avlöser varandra. Att stanna upp och känna tacksamhet över främst de små men ibland också de stora upplevelser som fyller varje dag, varje timme, varje sekund.  Det är svindlande att tänka på antalet bilder som sveper förbi näthinnan under en hel dag.

Mitt liv är säkert väldigt likt eller väldigt olikt någon annans liv. Men det är inte mer märkvärdigt eller mindre märkvärdigt än någon annans liv. Det gör mitt liv precis lika unikt och värdefullt som ditt.

Ju mer jag tänker kring detta desto mer glatt påmind blir jag hur fantastisk kameran är som redskap. Det behövs så lite, bara en rörelse, en skugga, ett blänk i ögat, ett svagt ljus etc som gör att jag kan stanna upp och uppmärksammar det och har en möjlighet föreviga det! Det är en häftig känsla.

Jag vill sist men inte minst passa på att tacka alla besökare här ( även via facebook )och alla som glatt mig med kommentarer genom året. Det har betytt jättemycket!! TACK!!!

Finns vissa planer på att göra ett bildspel av några av bilderna, som jag kommer att lägga upp här eller länka till…. vi får se hur det går med det 🙂

/ Karin Wijk

Annonser

6 thoughts on “Några slutgiltiga ord om mitt projekt 366 bilder, år 2012

  1. Mycket bra gjort, Karin! Jag är imponerad! Kul också att få ta del av dina tankar kring projektet.
    Jag hoppas att vi kan få till några fotosessioner tillsammans under 2013 🙂

    KRAM och Gott Nytt!

  2. Ja vi klarade det 🙂 Själv lyckades jag dra på mig ett av dom där virusen som börjar härja mer nu och det slog till på nyårsafton och jag har varit orkeslös sen dess, ska få upp dom sista bilderna snart.

    Hälsningar Jörgen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: